onsdag 26 januari 2011

Mammatankar

Jag sitter och lyssnar på sonen när han pratar om skojiga saker. Sådant där som robotar och Lego. Jag sitter där på andra sidan och älskar. Men så känns det inte som att jag är riktigt närvarande. Jodå, jag är närvarande, men jag vill vara ännu mer närvarande. Jag vill vara närvarande till hundra procent. Men man kan ju bara vara hundraprocentigt närvarande om man är personen ifråga. Annars står man ju alltid lite vid sidan om, hur mycket man än lyssnar och försöker förstå. Jag vill förstå min son till hundra procent. Helt och fullt. Då slår det mig, jag vill vara min son. Jag vill vara honom, så jag känner i hela kroppen precis hur han känner, precis hur han tänker. Mysko. Man kan aldrig vara så närvarande som man vill. Gud vad det är frustrerande att vara mamma.

3 kommentarer:

dpk sa...

Amen.
Och sedan när de blir 13 vill man bara gömma huvudet i sanden.

Hanna sa...

Usch, är det så? Då föredrar jag nog tillståndet som det är just nu.

www.blogg.aftonbladet.se/newyorkmamman sa...

Pojkar är lättare säger de som vet. Jag vet inte jag. Men jag är ingen bra tonårsmamma.